Ingen svensk politiker har så starkt framhävt EU som det stora fredsprojektet, som den förre utrikesministern och tidigare statsministern Carl Bildt. Och ingen mer än han bland svenska politiker, har heller bidragit så starkt till det som nu sker.
Kommunismens totalfiasko i början av 90-talet öppnade fönstret för en verklig fred mellan öst och väst. Ronald Reagan lyckats då bringa ondskans imperium ? det kommunistiska väldet under Sovjetunionen, till en bankrutt. Det kalla kriget tog slut. Warszawa-pakten upplöstes. Muren igenom Berlin som symboliserat gränsen mellan kommunistdiktaturerna och västs demokratier revs ner. Vi kunde börja umgås på ett civiliserat sätt med folken i Östeuropa.

Om EU menat allvar med sin målsättning att vara ett fredsprojekt så hade fortsättningen varit ganska given. Man skulle satt sig ner med den nya demokratiska ryska Jeltsin-regimen och på allvar diskuterat hur det nya fredliga Europa skulle organiseras på bästa sätt. En upplösning av NATO som ju var en mot Sovjetimperiet riktad militärpakt skulle ha lagts på förhandlingsbordet. Målsättningen borde varit given; att integrera Rysslands, de tidigare sovjetrepublikernas och de övriga gamla kommuniststaternas ekonomier med EU:s.

Ett marknadsekonomiskt Storeuropa med Västeuropas moderna industri och höga tekniska utvecklingsnivå ihop med Rysslands enorma råvarutillgångar, skulle snabbt ha kunnat utvecklas till världens ledande ekonomiska stormakt. Detta Storeuropa skulle även bli mindre beroende av USA:s militära försvar av de viktiga oljeleverantörerna i Mellanöstern, eftersom man blev självförsörjande på energi.

Men så har det inte blivit. Vi måste faktiskt börja fråga oss ? varför?

Till en början släpptes Ryssland in i Västeuropas finrum och det fanns säkert europeiska politiker som trodde att man var på väg mot ovan nämnda fredsstrategi. Men i USA fanns det starka intressen som var allt annat än entusiastiska över den utvecklingen. Det var lätt för amerikanerna att räkna ut att ett Storeuropa på kort tid skulle kunna bli ekonomiskt starkare än USA och på lite sikt även militärt. Och bakom krönet lurade ett kommunistiskt Kina som tio år tidigare övergivit planekonomin och gått över till en rekordsnabbt växande marknadsekonomi. USA ville ha världsherravälde nu när Sovjet var borta och det gällde därför för USA att se till att det inte dök upp någon ny maktsfär som kunde hota den rollen.

För amerikanerna innebar också ett fredligt Europa att alla de gamla allierade länderna i väst avrustade och orderböckerna inom den enorma amerikanska vapenindustrin började eka tomma. På det hela taget låg det inte alls i USA:s intresse, att ett avspänt Storeuropa med en integrerad marknad skulle växa fram.

Istället för att avveckla NATO och gå in för ett avspänt förhållande till ett demokratiskt Ryssland, satsade amerikanerna på en aggressiv utvidgning av NATO. På olika sätt började man locka in en rad gamla öststater och sovjetrepubliker i alliansen. Det rådde ingen tvekan om att utvidgningen var riktad mot Ryssland och att den skärpte motsättningarna på nytt.

USA såg till att alliera NATO hårdare med EU, vilket drog in även icke NATO-stater som Sverige i USA-sfären. Vår användning av den lilla försvarsspillra vi hade kvar för insatser åt NATO i Afghanistan talar sitt tydliga språk. USA övade givetvis även påtryckningar för att EU snabbt skulle sluka så många som möjligt av de gamla öststaterna och sovjetrepublikerna, för att bryta deras naturliga ekonomiska band med Ryssland så fort det gick.

Eftersom Turkiet var ett med USA allierat NATO-land måste givetvis även detta muslimska och asiatiska land in i EU. Med Turkiet i EU skulle inte längre unionen vara europeisk men det struntade man i. Kampanjen för att få in Turkiet i unionen avslöjar den amerikanska strategin med all önskvärd tydlighet. En av den politikens mest högljudda förespråkare har länge varit nämnde Carl Bildt.

Utvidgningen av EU forcerades, bl.a med Bildt som ivrig påhejare, och på kort tid togs länder som Rumänien, Bulgarien, Polen, Ungern och stater på Balkan in i EU, långt innan alla var mogna för det. För att möjliggöra den forcerade utvidgningen struntade man i den demokratiska förankringen och missnöjet bland EU-medborgarna började gro. Missnöjet har som vi vet lett till framväxten av en rad EU-fientliga missnöjespartier i flera EU-länder. Idag tillhör flera av dessa partier de största. I takt med att deras inflytande i demokratisk ordning ökar, försöker det politiska etablissemanget att stoppa dem med allt mer odemokratiska metoder. Det får EU:s demokratiska underskott att vidgas ytterligare. I Sverige har vi Decemberöverenskommelsen som ett skrämmande exempel på nedmontering av vår demokrati.

Den här expansiva, mot Ryssland riktade politiken är givetvis förklaringen till Ukraina-konflikten. Revolten i Kiev som ledde till störtandet av den valda presidenten Janukovytj, handlade ju om frågan om Ukraina skulle ingå i den ryska ekonomiska sfären, vilket varit det naturliga, eller om landet skulle bryta med Ryssland och närma sig EU och NATO. För ryssarna var detta givetvis en flagrant provokation med tanke på främst Krim, där det nästan bara bor ryssar.

Carl Bildts hustru Anna Maria oroar sig i en märklig debattartikel i UNT med rubriken Undvik ny järnridå, över att somliga ifrågasätter vilka som bär skulden för konflikten i Ukraina. Hennes förutsägbara slutsats är att ansvaret vilar helt på Putin och Ryssland. För den som kommer ihåg USA:s roll i statskuppen mot president Allende i Chile år 1973 känns det inte lika tvärsäkert. Det finns allt för många frågetecken omkring hur Kiev-revolten iscensattes, för att man helt skall kunna frikänna såväl USA som EU från en direkt inblandning. Att revolten hämtade kraft och inspiration från EU:s offensiv för att dra in Ukraina i sin union råder det absolut ingen tvekan om.

Ansvaret för att en ny järnridå är på väg att resas i Europa, kan inte ensidigt läggas på Putins Ryssland som fru Bildt gör. Den intensiva hatkampanjen mot Putin som våra och andra västliga medier ägnar sig åt är ju inte precis ämnade att lugna motsättningarna. Vi glömmer lätt bort att Putin sannolikt har en starkare ställning i opinionen i sitt land än vad någon västlig ledare kan uppvisa. För att förstå vad som händer, måste vi fråga oss vilka intressen Ryssland har av att isolera sig från resten av Europa? Och vi måste samtidigt fråga oss vilka intressen USA har av att isolera Ryssland från resten av Europa?

Jag skrev igår om hur en amerikansk NATO-general sprider vad som ser ut som ren desinformation om ryska trupprörelser och hur starka NATO-kretsar försöker provocera fram ett beslut att intervenera militärt på olika sätt i Ukraina.

Den amerikanska maktpolitiken är idag på väg att helt destabilisera Europa och dra in EU i en mycket farlig konflikt med Ryssland. USA:s och Storbritanniens illegitima anfall på Irak har orsakat en okontrollerbar våg av krig och terror över hela Nordafrika och Mellanöstern. Konflikten har utlöst en enorm flyktingström som sköljer över Västeuropa och som EU inte klarar av att kontrollera. I dess spår sprider sig motsättningar mellan folkgrupper samt kriminalitet och terrorhandlingar in i de europeiska länderna, som med sina öppna demokratiska samhällen står nästan försvarslösa.

Det forcerade inlemmandet av länder med stora inre problem i EU har lett till att Sverige och flera andra länder översvämmas av tiggare och arbetskraft med dumpade löner som slår ut hela näringar. Även det ett problem som verkar ha vuxit våra svaga politiker över huvudet. Rädslan för att stigmatiseras som rasister om man ingriper, har skapat en beröringsskräck hos ansvariga som är direkt samhällsfarlig.

Jordmånen för främlingsfientliga strömningar som vill avveckla EU blir allt farligare för var dag. Det fina fredsprojektet EU kommer snart att haverera. Jag vågar inte spekulera om konsekvenserna. I stort sett hela vårt politiska etablissemang har ett tungt ansvar för det som sker eftersom de inte vill se problemen.

Den här videon är ett måste: https://www.youtube.com/watch?v=NiUtdZyL_Mk

http://avpixlat.info/2015/03/14/inget-eu-for-island/

Vi kan bara gratulera Island till beslutet att inte gå med i den europeiska unionen. Nu är det bara att hoppas England går ur det kommer bli slutet på unionen

http://avpixlat.info/2015/03/14/staller-du-upp-alice/

Äntligen en som vågar prata lite klartext

Kanske är det som så att om något låter för bra för att vara sant, så är det nog för bra för att vara sant.
Hur kan Michael Kumhof, forskare vid FN-organet Internationella valutafonden (IMF) ta en sida ur vad som skulle kunna kallas för ?konspirationsteoretikernas bibel? och med denna resa världen runt och föreläsa om hur man effektivast förstör världens hela bankindustri och därefter inte bara har ett arbete att gå tillbaka till (på en bank dessutom) ? utan faktiskt avancerar ännu högre och blir anställd på Storbritanniens centralbank: Bank of England.
Är svaret att Kumhof ? under täckmantel av att vara radikal fritänkare ? faktiskt bereder terrängen för finansoligarkernas sista stora blåsning av mänskligheten: planen på att etablera en global monetär diktatur med en enda global valuta med sig själva i förarsätet?
Makten och Härligheten
Det här är vad oberoende forskare under många år har försökt att få människor att förstå:
Det är inte regeringar som skapar pengar. Det är privata banker ? och de gör det ur tomma intet, som skuld.
Här har läsaren Fractional Reserve Banking (FRB) ? grundorsaken till så gott som alla problem världen dras med i dag.
Det oundvikliga utfallet av FRB bekräftades på BBC News år 2011: ?Regeringar styr inte världen ? Goldmann Sachs styr världen.?
Nästan alla beslut i världen, stora som små, mäts i och möjliggörs av pengar.
Om banken inte gillar läsarens drömmar om en ny bil eller ett nytt hus, så beviljas inte låneansökan. Regeringar som inte hörsammar finansoligarkernas instruktioner, drabbas av samma öde ? eller värre.
Se bara på vad som hände Libyen under Ghaddafi och vad som sedan några år utspelar sig i Grekland och andra delar av Sydeuropa: finansoligarkernas bekrigar ?olydiga? regeringar.
Vägen ut ur det här djupt patologiska herre-slav förhållandet mellan å ena sidan en maffia av internationella finansoligarker och resten av mänskligheten, är att regeringar helt enkelt stoppar Fractional Reserve Banking och genom det förhindrar banker från att slå sönder och suga ut samhällen.
För att förstå just vilken underbar och befriande upplevelse det är att leva i ett land som är monetärt suveränt och självförsärjande räcker det med att läsaren föreställer sig hur det skulle vara att ha sin egen pengatryck i källaren.
Flaskhalsen i hennes liv skulle inte längre vara avsaknad av pengar, utan att det inte finns tillräckliget med tid att göra allt det hon vill göra.
Flaskhalsen för länder som till 100% kontrollerar skapandet av alla pengar i landet kommer att vara välutbildad arbetskraft.
Läsaren kan också behöva vänja sig vid studielön i ställer för studielån, gratis fortbildning livet ut (för de som vill), en arbetslöshet på runt noll procent, fyra timmars arbetsdagar.
Och ingen inkomstskatt.
Regeringar som skapar sina egna pengar behöver nämligen inte ta ut skatt för att finansiera sin budget.
Detta är den inte helt klarlagda kontexten i vilken Michael Kumhof har blivit känd för en bredare allmänhet när håller föreläsningar kritiska till privatbankernas Fractional Reserve Banking.
Ändå har Michael ett arbete att gå till varje morgon ? och det på en bank, dessutom.
Den Stora Blåsningen
De krafter som en gång i tiden uppfann Fractional Reserve Banking vet naturligtvis vad läsaren nyss läst.
De är också akut medvetna om att den dag den breda allmänheten genomskådar taskspelet så kan bankirerna kyssa sina karriärer hejdå ? eller värre.
Åtminstone bankirer på den nivå Michael Kumhof diskuterar i sin rapport ?The Chicago School revisited?.
Så, vad kan finansoligarkerna göra för att ändå kunna fortsätta utöva kontroll över mänskligheten?
De kan göra vad som gjordes redan 1930, skapa en global centralbank: the Bank of International Settlements (BIS) och försäkra sig om att när massuppvaknandet väl kommer och regeringar av sina befolkningar tvingas kriminalisera Fractional Reserve Banking så kommer skapandet av pengar att delegeras till länders centralbanker.
Och nu kommer blåsningen.
Även om Sveriges centralbank, Riksbanken, låter som att den är svensk, är en myndighet som på något sätt borgar för ?riket?, så är den i praktiken som de allra flesta andra centralbanker på planeten en integrerad del av något kallat Centralbankernas centralbank ? Bank of International Settlements (BIS).
I fallet med just Sveriges centralbank, Riksbanken, är det faktiskt värre än så.
Riksbanken är delägare i BIS och tre av dess chefer har suttit i BIS styrelse, Stefan Ingves, Urban Bäckström och Bengt Dennis. Dennis och Bäckström var till och med ordföranden för BIS. Bäckström var bekräftad deltagare i 2010 års upplaga av Bilderbergmötet. Dennis var den person som inledde ?avregleringen? (det vill säga nedrustningen) av riksbankens försvarsverk av den svenska ekonomin, vilket resulterade i 1990-94 års finanskris.
Nedrustningsprocessen av Riksbanken har fortsatt under Bäckström och Ingves, med resultatet att snart har privatbankerna lyckats utrota kontantväsendet.
Att Riksbankens och andra centralbankers förmenta ?självständighet? bara gäller mot det egna landets regering och riksdag ? inte BIS ? bekräftas alltså av att samtidigt som Dennis och Bäckström var chefer för Sveriges Riksbank (1982-1993 & 1994-2002) var de också ordföranden för BIS (1991-1993 & 1999-2002).
Riksbankens ?självständighet? verkar ha börjat med förtjusningen för ett illusionstrick kallat maktfördelningsprincipen, enligt vilket demokratier bör separera på den verkställande makten (regeringen), den lagstiftande makten (riksdagen) och den dömande makten (domstolarna).
Någonstans i bakvattnet på detta klassiska koncept föddes tanken att då måste väl också centralbanker på något sätt klämmas i maktfördelningstanken ? utan att man egentligen tänkte efter så noga vad detta i praktiken borde innebära.
Eftersom den verkställande makten utgörs just av makten att skapa handlingsplaner och finansiera dessa så ligger i realiteten en absolut vetorätt mot den verkställande makten hos de banker som nekar eller beviljar regeringar de ?lån? som krävs och som i samband med det har definitiva krav på hur handlingsplanen faktiskt utformas.
Läsare som undrar var man kan finna historiska exempel på nyss nämnda förhållande rekommenderas åter att studera situationen i Grekland ? liksom IMF:s (Michael Kumhofs förre arbetsgivare) framfart i andra länder.
Det hela kan liknas vid labbråttor i en labyrint.
Finansoligarkerna sätter via tillgången på pengar och lånevilllkor ramarna för en regerings handlingsutrymme. Inom detta område agerar regeringen relativt fritt.
Oligarkerna är i liknelsen männen i vita rockar som designar labyrinten i vilken råttorna ?fritt? får röra sig.
?Regeringen? i det sociala ingenjörsexperimentet är alfa-råttan i labyrinten som säger vart de andra råttorna skall springa.
Demokrati i betydelsen att landet styrs av folkets valda representanter är inte bara inkompatibelt med Fractional Reserve Banking utan också centralbanker som bak lyckta dörrar viker ut sig som det internationella finanskapitalets eskortflickor.
Läsaren skall inte bli förvånad att om, eller när, finansoligarkerna lyckats med Den Stora Blåsningen så kommer i rask takt den svenska kronan och alla andra nationella valutor att försvinna och ersättas av en enda global valuta.
Nu vet läsaren varför Michael Kumhof fortfarande har ett arbete att gå till varje morgon: när han kritiserar Fractional Reserve Banking på det sätt han så gör bereder han blott vägen för hur BIS via centralbanker planerar att gripa makten i alla länder i hela världen ? utan att någon begriper det.