Råkade av en anledning titta i gamla fotoalbum nyligen. Tog hem dom när min mor gick bort. Nu när man är mitt i mellan 50 och 60 år gammal börjar man av nån anledning titta tillbaka på livet. När jag va lite va jag livrädd för morsan hon hade ett temperament som låg utan på allt annat. Ända upp tills jag vart så gammal och fick egna barn vågade jag alldrig säga imot henne tills hon försökte styra allt i uppfostran av mina barn då brast fördämningen och de vart en rejäl uppgörelse om det mesta som skett i livet. Hon trodde nog alldrig vi skulle bli vänner igen men de vart vi och fick en ljupare relation. Min far som i praktiken alldrig vart hemma under hela min uppväxt har jag alldrig kommit in på livet förutom när han dricker sprit och blir full och sentimental komme de han innerst känner. Denna far har gjort mycket dumt i min närvaro och försökt bett om ursäkt för de han gjort . Jag tycker dock att när man ligger med en annan kvinna och sonen i praktiken kan titta på då har man inte mycket till moral i kroppen. Kunde alldrig berätta för morsan vilket jag i dag tycker jag skulle gjort. Min mor gick bort i cancer för många år sedan saknar fortfarande våra diskussioner trotts den dåliga starten i livet oss i mellan. Min far som i dag håller på och blir senil och som inte tar imot hjälp hur mycket jag än försöker tröttnar jag nu mer på. Han håller sig inte ren skiter i hur de ser ut hemma kör bil trotts att han igentligen inte borde. Att få nån hjälp från myndigheter eller dyligt är bara att glömma. Har så många gånger försökt med biståndshandläggare, sjuksköterska mm mm att fixa så han får städat lagad mat men det är hopplöst när han inte själv vill. Nu när man kollat i dessa fotoalbum blir man ändå. Varm i hjärtat. Mina föräldrar har gjort så gott dom kunnat. Det har blivit bra jag har inte misskött mig. Jobbat och stretar hela livet. Själv fått ungar familj som de gått bra för än så länge så jag ska igentligen inte klaga.